En hemlighet p� paus

Djupt i mitt inre brottas sm�, rosa fluffiga kaniner med starkt morbida fantasier. Jag andas psykisk terror, nervkittlande thrillers och blodbadsgore som andra �ter mackor till frukost. Vi pratar givetvis om genren skr�ck; i film, i b�cker, p� n�jesf�lt, men framf�r allt i spel. Finns chansen till en l�skig upplevelse tas den alltid innan mina hj�rnceller hunnit n�s av skepsisens brus. Men jag har en m�rk spelhemlighet jag inte velat dela med mig av, f�rr�n nu. Jag, Kerstin Alex, bek�nner h�rmed att jag trycker p� paus n�r jag blir r�dd och l�mnar rummet tills jag lugnat ner mig.

Paus!

Jag hann fylla 14 �r innan jag p� eget bev�g tordes k�pa hem ett skr�ckspel. Som nyutblommad ton�ring inhandlades s�ledes Ghosthunter till Playstation 2. Det var d� mitt ytterst skamfulla beteende startade. Det som kom att f�rst�ra min image jag jobbat h�rt p� att uppr�tta. L�nge hade jag skrytigt f�r klasskompisarna i skolan om min entusiasm f�r det obskyra, om att jag fick titta p� s� mycket barnf�rbjuden film jag ville f�r min mor och framf�r allt att jag v�gade. Allt detta raserades 30 spelminuter in i Ghosthunter n�r jag fr�n ingenstans pl�tsligt blev jagad av ett j�ttemonster i sann body horror-anda. I ren panik pausade jag spelet och st�ngde av konsolen. Sedan dess har jag alltid tryckt p� paus s� fort n�got skr�mt mig. Ibland kan jag inte �terv�nda till spelet p� flera timmar.

Nu n�r jag l�ttat mitt hj�rta och nerv�st v�ntar p� min dom, kan jag inte l�ta bli att t�nka att min hemlighet inte borde vara den enda d�r ute. �r det inte s� att vi alla sitter p� en spelhemlighet vi inte v�gar dela med oss av? N�got som p� ett eller annat s�tt f�rst�r v�r spelimage och f�r oss att sk�mmas. Har du aldrig g�tt in p� gamefaqs eller youtube n�r du fastnat i ett uppdrag? Har du aldrig spelat igenom ett spel p� easy och sedan ljugit om det? Har du aldrig gett upp ett spel p� grund av en sv�r boss men helt enkelt bara sagt att du tr�ttnat, eller har du aldrig hittat en trygg plats bakom ett h�rn och pumpat ammunition f�r att du inte t�rs ta en n�rstrid?

PAUS!

Trots att skr�ck �r en genre jag �lskar och dagligen fascineras av undrar jag ofta varf�r jag uts�tter mig f�r denna terror. Mitt enda svar �r att jag �r beroende av n�got jag �lskar och har l�rt mig att tackla situationen p� ett annorlunda s�tt. Hj�rnan vill g�rna ge en illusion av att nerverna klarar av vilket skr�ckspel som helst, vilket ofta �r fel. �nd� varvar jag dessa spel, en efter en. N�gra av m�nga exempel som trasslat till mina nerver �r serierna Resident Evil, Silent Hill, Project Zero och Forbidden Siren. Men d� har det spelats p� mitt lilla speciella s�tt. En spelstil vilken i h�g grad skulle kunna beskrivas som panikartad, vilket visserligen brutalt r�slaktar st�mningen f�r alla andra som t�rs titta p�, men som �nd� fungerar f�r mig.

Vad �r egentligen r�tt och fel n�r det g�ller taktik och knep? �r inte det viktigaste att man sj�lv njuter av och tar sig igenom ett spel p� sitt eget s�tt? Det kanske inte �r egenskaper man skryter med �ppet men som hj�lper en ta sig vidare. Jag inte l�ta bli att f�rest�lla mig hur folk suckar och tycker det jag g�r �r ytterst pinsamt. Eller tv�rt om, h�jer p� �gonbrynen och t�nker; �vi har alla v�ra knep, so what?�. Men har ni n�gonsin v�gat dela med er av n�got genant s� pass �ppet? Jag tror i �rlighetens namn det inte finns n�gon d�r ute som inte har n�gon spelhemlighet, och jag har sannerligen fler �n denna. Men det �r en annan historia f�r ett annat tillf�lle.

Nu n�r jag har jag biktat mig kan jag med gott samvete avsl�ja att Silent Hill 8, Alice � Madness Returns och framf�r allt Dead Space 2 �r kommande speltitlar jag absolut ser fram emot att f� pausa i.