Anala bek�nnelser En g�ng f�r l�nge sedan satt en liten man och t�nkte stora tankar. Hans namn var Sigmund Freud och lade grunder f�r m�nga teorier som fortfarande anv�nds vid psykoanalys och allm�nt om ditten (filosofi) och datten (psykologi). En teori handlar om hur 1,5 - 3 �r gamla barns bristande eller �verengagerade pottr�ning utg�r grunden f�r en senare antingen �verdrivet perfektionistisk eller �verdrivit slarvig personlighet. Denna fas, kallad den anala fasen, misst�nker jag starkt att jag och m�nga av v�rldens tv-spelare har f�tt stora men efter.
F�r n�gra kv�llar sedan hade jag tr�kigt. Inte s�d�r sl�tr�kigt, som n�r det inte finns n�got p� tv eller n�r ingen av ens v�nner har tid eller n�r det inte finns n�got kul p� internet. Jag hade helt enkelt ingen tv, jag hade inget internet och jag hade inga spel och v�nnerna, ja, de hade annat f�r sig. Jag var ett popul�rkulturellt missfoster. S� jag gjorde det vilken annan tragisk m�nniska hade gjort i samma situation. Jag plockade upp Soul Calibur 2, fast best�md att �terigen klara spelet till hundra procent, helt enkelt f�r att l�sa upp allt som f�rsvann tillsammans med mitt f�rra minneskort.
I b�rjan var det s�klart roligt. De f�rdigheterna jag hade f�r n�got �r sedan gjorde sig snabbt p�minda och jag klarade det mesta utan problem. Fast som alla som har spelat Soul Calibur 2, och f�r den delen vilket slagsm�lsspel som helst, vet �r att lyckan �r kortvarig. De l�tta fienderna blir genast infernala antagonister, de trevliga uppdragen blir o�vervinnerliga nemesisar och spelets h�rliga walk in the park-k�nsla f�rvandlas till en obekv�m walk in hell-p�minnelse.
Smekm�naden var �ver. Timmarna tickade snabbare �n vad jag var medveten om och n�gonstans i ett svagt �gonblick sittandes i ett hav av mj�lkf�rpackningar, odiskade tallrikar, �lburkar, ciggarettf�rpackningar och spritflaskor p�minner min rumskamrat mig om att det faktiskt �r min tur att diska nu. Jag tittar p� honom och v�djar att jag ju faktiskt bara m�ste klara den h�r banan f�r om jag g�r det l�ses ett helt nytt kapitel upp och d�r kan jag k�pa de d�r sv�rden som �r s� tuffa och som vi sedan kan anv�nda p� bakfyllan och skratta �t och dessutom kanske, om vi har riktig tur, f�r vi den d�r sadomasochist-dr�kten till Astaroth som ju �r s� hysterisk.
Och det var n�gonstans h�r som jag ins�g vad jag hade f�rvandlats till. En totalt nedg�ngen spelknarkare som inte kan ge sig f�rr�n han har f�tt sitt totala fix, klarat ett spel till hundra procent. Det tragiska �r att jag vet att jag inte �r ensam och jag vet att det finns fler som g�r som jag, trots att sj�lva spelandet inte �r kul. Och inte bara det, det �r dessutom helt f�rf�rligt frustrerande, dr�pande desperat och otroligt �ngestladdande. Jag vet ju att det jag g�r �r helt on�digt, att de d�r hundra procenten inte sk�nker mig n�got mer �n en kort stunds tillfredsst�llelse, att jag har s� mycket viktigare saker att ta itu med, att jag har disk som m�glar, tentor som m�ste pluggas in och uppsatser som m�ste skrivas. �nd� sitter jag d�r.
Hundra procent. Bara ett uppdrag till.
Denna insikt i mitt sjukliga beteende har gett mig lite f�rst�else dock. Jag inser nu varf�r s� m�nga "gamers" har sv�rt att ta till sig The Sims, ett spel vars essens �r tv�rtemot att maxa sina karakt�rers olika statistiska f�rdigheter, och jag f�rst�r s�ledes ocks� hur folk som kommer utanf�r spelkretsar har s� l�tt att ta till sig det. De �r helt enkelt inte indoktrinerade i att maxa, i att levla, i att f� hundra... ja, ni vet vid det h�r laget vad jag menar. Det �r inte de trogna The Sims-spelarna det �r fel p�, det �r inget fel i Studentliv, Dinosaurieliv eller vad nu de olika expansionerna kallas. Det �r vi och v�r analitet som har resulterat i en on�dig och direkt f�rfallen perfektionistisk spelstil d�r vi har sv�rt att se utanf�r v�ra statistiska och levlande ramar.
Och n�sta g�ng vi ser ett nytt slagsm�lsspel i en redan erk�nd serie vill jag att vi reagerar likadant som vi g�r n�r vi ser en ny expansion i The Sims. Fast det kommer vi inte att g�ra. F�r vi vill ju ha v�ra hundra procent snarare �n en n�gorlunda m�nsklig upplevelse. En upplevelse som inte har n�gra satta m�l �r en upplevelse som vi inte f�rst�r oss p�. Och det �r v�r svaghet.
+ Henrik Vil�n | 3 okt 2006 11:00
|
| Kommentarer |
|
P�minn mig att aldrig tr�ffa dig :p
Just kidding, vet precis vad du snackar om... man f�rs�ker undvika det beteendet ibland n�r det kommer n�ge nytt. Men demonerna kommer genast tillbaka. Fan ta alla Resident Evil spel ARGH!!! Och Civilization... och... alla j�kla spel som jag spelar... men men... idag �r jag p� b�ttrings v�g. Ig�r blev jag tr�ffad av solen faktiskt... en ny k�nsla :p
|
|
|
Anonym | 3 okt 2006 14:58
Jag �r ocks� gamer men inte s� �verdrivit(innan va jag det men inte nu). Allts� du, skaffa dig liv innan du rotnar!
Ta inte det s� h�rd!
|
|
|
Anonym: Alla kr�nikor �r �verdrivna f�r att g�ra en po�ng, sj�lvklart prioriterar jag trevliga socialisationer framf�r att klara ett svinsv�rt uppdrag. Inte med det sagt att socialisationer �r ett tecken p� "liv", vilket f�r �vrigt �r en svint�ntig kommentar. Sj�lvironi �r en dygd och jag har inga problem med att dela med mig av mina v�rsta och mest tragiska sidor.
Sultan: En sak har jag dock kommit p�, det funkar inte att radera sparfiler eller kasta ut minneskort, det g�r bara saken v�rre n�r man hittar spelet p� nytt efter n�got �r. :(
|
|
|
Riktigt intressant kr�nika! Jag k�nde igen mig sj�lv, men nu har jag hamnat p� den andra sidan. Jag kan knappt spela ett spel l�ngre...
|
|
 |
Mysli: S�dant g�r ju i v�gor. Vill jag kickstarta ett sug brukar jag ge mig p� ett gammalt favoritspel, det brukar f� ig�ng intresset igen.
|
|
|
 |
|
